Ett minne

När jag städade i mitt rum idag hittade jag en gammal tejpad ram.
Den påminde mig om vad som hände i Halmstad den 19 oktober 2003.

Bussen gick från klocktornet tidigt, klockan var runt 7.
Resan ner minns jag inte mycket av, kommer inte ens ihåg vilka jag åkte med..
Men väl där nere mötte jag upp Danny och jag såg matchen tillsammans med honom och hans vänner.

Innan avspark skakade jag hand med Arne Hegerfors (bara en sån sak) och bet sönder mina naglar.
Det var två omgångar kvar men Djurgården kunde avgöra Allsvenskan där.
Jag minns inte speciellt mycket av själva matchen, det gör jag sällan. Men jag kommer ihåg att djurgården gjorde 3 mål.

När domaren blåser av matchen och det står klart att djurgården hade försvarat guldet från 2002 ska alla in på plan. Jag som inte är den smidigaste personen på planeten hade problem att ta mig över reklamskyltarna, men jag skulle över, så jag kämpade och slet tills någon gav mig en knuff i rumpan och jag var på innerplan..
Laget var kvar då jag kom över och jag sprang till Daniel Sjölund och skrek att jag älskade honom, han bara skrattade och sa 'vi älskar er också'. Näste spelare jag fick tag på var Elias Storm, sa nog samma sak till honom men vad han svarade kommer jag inte ihåg.

Innan jag tog mig tillbaka till bussen, slängde jag mig på marken och rev upp så mycket gräs jag bara kunde, jag fyllde mina fickor innan jag hittade Danny och grabbarna igen, dom och många andra höll på att bränna sönder målet för att få med sig en bit av det hem.

På bussen hem var lyckan total, jag fick smaka skumpa från någon trevlig djurgårdare och sångerna tog aldrig slut.
När vi senare stannade för kisspaus, skulle jag passa på att gunga på en av gungorna som fanns utanför en restaurang. Problemet var att jag hade svårt att ta mig ur bussen, jag missade ett trappsteg och föll handlöst ner på marken, men jag var så lycklig efter allt som hänt under dagen, så jag kände inte efter om jag gjort mig illa (vilket är bra ovanligt för att vara mig) istället slängde jag mig från en gunga och landade på fötterna. Det var först då jag insåg att jag gjort illa min ena fot ganska ordentligt. Den var extremt svullen och jag började känna att den gjorde ganska så ont.
Grabbarna på bussen (konstigt att man bara kommer ihåg killarna på bussen...) blev oroliga och trodde den var bruten..
Det hela slutade med att mamma och Fredrik fick komma och hämta mig vid Centralen för att stanna vid sjukhuset.
När mamma och jag sitter på Danderyds akutmottagning visar dom från guldyran i halmstad på tvn.
Nyhetsuppläsaren berättar att djurgårdarna tagit sig in på planen och förstört såväl matta som mål..
mamma tittar på mig och mumlar någonting med att det var hemskt och fel och dumt... samtidigt som hon säger vad hon nu sa, plockar jag upp handen ur fickan med både gräs och målsnutt.
Minen på min mammas ansikte var obetalbar.

min fina fina ram.
som ska sparas i all evighet.
bara tejpen håller.